déjame, que yo no tengo la culpa de verte caer
jag vill lära mig spanska. om inte för att jag tycker det är vackert och användbart så enbart för att förstå vad denna man sjunger om och sedan kunna sjunga med när den går på repeat i mina högtalare. jag kan inte inte gilla det! haha. you gotta love spain in the 90's. och bandanan är lätt bäst. tack VH1.
Come on and let yourself feel the need in me...
my hands are trembeling, and my eyes are on fire.
så sjunder brandon boyd i "monuments & melodies" och ungefär det summerar min dag igår. vaknar med en extremt svullen och irriterad hals samt med ögon som knappt går att öppna. för tre dagar sedan fick jag reda på att filippa, min goda vän från jobb, måste flytta tillbaka till umeå och jag kommer återigen vara "själv" på jobb. samtidigt har charlotte sagt upp sig för att arbeta på hotell St Petri i köpenhamn. vem skulle inte? igår blev helt enkelt inte bättre på något sätt, absolut inte när några wake-up calls från olika håll. typ som att det återigen är en viss tid i månaden (ja, jag skriver om det okej) samt att jag inte kan äta någonting och därför jag är så svag i kroppen att jag inte kan sluta skaka.
till min räddningng kom dock ayla cyklandes och förgyllde min dag, kväll och natt. det blev Amelié, Once och Mr Magoriums Wonder Emporium till klockan slog 03.58, då bröts förtrollningen och vi somnade sött.
idag är det inte mycket bättre. halsen gör uppror och jag ska snart träffa familjen för middag på Indian Haweli (?) på möllan (detta är i och för sig något helt jättebra). lii åker ju till barcelona på söndag. och imorgon är det Donnie Darko med filippa som gäller. jag behöver komma in i mitt filmtittande igen. verkligheten är alldeles för nära nu känner jag...
nu ska jag försöka vakna upp ur min jobb-dvala lite grann. sovit dåligt, tänkt för mycket. jag kan inte förstå så mycket som hänt det senaste halvåret. jag har inte mått så bra på riktigt riktigt länge. asien och roskilde var hakuna matata och studenttider var lycka, mest för mina vänner som faktiskt fick fira sig själv, men man kan inte få allt här i livet flera gånger om, eller?
men sen kom augusti månad och allt bara föll samman på nått sätt. allt förändrades så snabbt att jag inte hann med någonting kändes det som..detta gällande flera aspekter av mitt liv...ironiskt, är det inte, att jag spenderar så mycket tid på jobb för att spara pengar så att jag kan hälsa på mina vänner i diverse länder och så att jag kan åka iväg med ayla, att jag inte har någon tid över att träffa dem nu och därför hamnar jag mitt i mellan allting. hur får man sitt eget liv att gå ihop med alla andras? speciellt de man inte träffar så ofta men som ändå betyder så mycket för en?
jag ska försöka återfå kontroll över mina handlingar och faktiskt glädjas över att jag får åka till glasgow, paris, barcelona och stockholm istället för att tänka på vad som varit. och jag ska försöka att inte bryta ihop över telefon kl. 23.30 en måndagkväll så att mao inte behöver komma och rädda mig från jag vet inte vad, migsjälv? detta är dock inte något som hänt förr. jag är inte världens bästa på att kommunicera och det är kanske därför jag skriver det här, men tack. det betyder mycket för mig. du, och alla ni andra, betyder mycket för mig. jag säger det nog inte tillräckligt, eller överhuvudtaget för den delen. men, nu var det sagt. ärlighet varar längst? kanske och förhoppningsvis, men såra kan den likväl...man måste väl kunna vara ärlig mot sig själv först...nu hoppas jag bara att detta inlägg inte skapat mer "problem" än vad som "fanns förut". men varför skulle det det, right? babbel babbel...
wow, jag mår faktiskt lite bättre. kanske vaknat till lite, lyssnar på rätt musik, att skriva av sig is the shit. mitt soundtrack på senaste har i stort sätt bestått av the national, bloc party, bon iver, kashmir, beck, calexico och sigur rós. säger det mycket om en person? =) sen har jag kollat aaaalla avsnitt av Greek, en ny amerikansk college-serie som handlar om ungdomar i studentföreningar. och jag måste erkänna att den är rätt rolig. många skratt. jag menar, hur kan man inte när de "coola" slackerkillarna säger på en lite mer "bratfest": it's like we died and went to Gossip Girl. haha, they be funny.
nu ska jag hem till mor och byta kläderna som jag haft alldeles för många dagar i rad nu. smutsgrisen säger: babidobee babidoba, de e jag!
ps. vem vill äta friterad banan med mig idag?
det blev maggio igår i alla fall. aboslut inget att göra på jobb så jag fick åka hem, träffa kajska, diana och lii och bli positivt överraskad av lill-tjejen på scen. vid "stopp" gick vi igång och vid "nöjd" fylldes jag av en rolig känsla. bra eller dåligt? you tell me.
amira har hållit mig sällskap under mina grubblerier denna helg. det var längesedan och det uppskattas mycket mer än vad jag kan låtas tro. =)
We move like cagey tigers
festivalen är igång men till min förtjusning är det inte musiken som avnjuts (faktiskt) utan istället sällskapet av mina vänner. hemmakvällar, utekvällar, kärlek.
men allt har sitt slut och idag ska jag tillbaka till jobb efter en tre-dagars ledighet. missar maggio ikväll men så blir det ibland. var det bra? inget debaser blev det igår heller och vi fick tänka på peter från cubacafé, men det var nog lika bra det...
i made a mistake in my life today
everything i love gets lost in drawers
i want to start over, i want to be winning
way out of sync from the beginning
