Do you think about me now and then?

jag tänkte att mitt hundrade inlägg på bloggen skulle handla lite om förr. och nu.

jag har spenderat förmiddagen med att titta i gamla fotalbum och lyssnat på pappas vinylskivor. jag har skrattat jag har gråtit och det känns skönt. typ som när jag såg den översta bilden här. jag kan ju säga att jag inte riktigt kommer ihåg när bilden togs och den är underbar. jag menar, bara kolla emelies keps! (den kepsen kommer jag dock ihåg).

som mina allra närmsta vänner vet har jag vuxit upp i en grupp av fyra familjer, i stort sätt. det har alltid varit jag, emelie och frida (som ni finner i mitten av bilden där vi sitter i kärran) samt min kära kusin jack (med röda kepsen här ovan) och emelies bror, likväl nästan min egen, tim (med fina svarta kepsen, som för övrigt gått och blivit fotbollsproffs i ÖFK. japp så är det). jag har haft en bra barndom.

jag tänker på hur jag var när jag var liten, när jag var i mellanåldern och hur jag kom till att bli den jag är nu, idag. hur folk uppfattade mig då, i mitten och nu, idag. jag måste säga att jag nu, idag känner mig rätt vilsen och jag vet inte varför.

jag önskar att det fanns lättare sätt att göra saker på, att jag var modigare och att jag kanske tog lite fler chanser. och jag menar inte att jag inte gör saker utan bara att tillfällen ibland slinker ur händerna på en.

men sånt är livet, antar jag...

jag vet inte vad jag ville uppnå med detta. men det förstår ni säkert =)